I väntan på ett regn.
Kom hem från Örebro för nån timme sen, Jag och A åkte ner i Torsdags för att ingen av oss var superpepp på att vara kvar här. Vi har härjat på stan, kikat på min nya cykel, A har gjort en ny växelspak och sen hade vi en lagomt kort kräftskiva. Sen i morse (12) så styrde vi kosan mot Dalarna igen för att A skulla ta sig ner till Göteborg idag också. Ny jobbvecka för honom, ny flyttvecka för mig. Eller jag hoppas det iaf, om allt går som jag vill är vi inflyttade och klara innan skolan börjar.
Det var väl ungefär det jag tänkte berätt om.
/ I
Varför blir jag så arg?
Ja det är den stora frågan just nu. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag bara brusar upp och blir totalt galen! Tro mig, det är inget jag vill bli, det är som en förbannelse. Jag tänker i mitt huvud allt jag borde göra och säga och sen bara blupp så kommer det ut något annat ur min mun i betydligt högre tonart än vad jag tänkt mig. Vad är det som gör allt detta? Jag kan definitivt inte förstå. Om jag bara visste hur jag skulle bli av med det här, det tar knäcken på mig och framförallt så drabbar det min älskade Andreas. Ojojoj vad han får ta mycket skit som han aldrig skulle behöva ta. Det är det värsta, mig själv skulle jag kunna vara trött på, bara han inte fick ut för det. Sen går allt över på en timme, jag ligger och funderar på varför det blev så fel men kommer inte på något. Är jag trött, äter jag för dåligt, har jag för mycket elaka hormoner, eller är det en kombo? Om bara nån visste så kunde jag göra något men jag får väl försöka hitta på något själv. För frågan är hur många ursäkter han orkar med innan han lessnar totalt. nej nu måste det bli ändring! Jag ska komma på ett sätt att bli världens bästa flickvän, det måste jag, jag känner fasiken inte igen mig själv. Så Andreas, förlåt för det du får stå ut med, jag ska skärpa mig. Jag älskar dig och tack för att du står kvar trots mitt humör.
/ Isabella 
